freja fornander

2/10 2008, på ett hotellrum som redan tråkar ut mig.

Jag vill ha mer mer mer, och jag har fått det. Mer mer mer kommer nämligen imorgon.  Vår lille spellevink till hyresvärd mötte upp oss med kontrakt i högsta hugg.  Han hyr gärna ut till oss. "Vi verkar seriösa". Han verkar helt tråkigt seriös själv, så vi är nog precis vad han vill hyra ut till. Vi hade förberett oss väl, fjäskiga som vi är. Kopior på pass, körkort, hälsoförsäkringskort (vad fan ska han med det till? Som om det betyder något för honom att se det. Men han gick på den, och var så himla nöjd över alla papper och kopior som blottar vår personlighet). Passet är väl hans bästa garanti. Och så ska han få en liten kråka av en borgensman(förälder). En rejäl slant ska han ha dessutom. Imorgon kommer tusenlapparna simma bland varandra i hans ficka. I intilliggande lägenhet hörs alltid kass techno, men vi ska nog bli vän med honom/henne och ändra på den saken (sa vi till spellevinken för att lätta upp stämningen).  Spellevinken är så späd. Nu i efterhand kom det fram att både jag och Emelie faktiskt reflekterade över hur mycket större vi är fysiskt. Ett litet bank i huvet och ta nycklarna och springa.. Nää - det får man ju inte!  J

Vi lunchade på ett jättemysigt lunchställe idag. Fantastiska sallader, med gratis kaffe av värden bara för att vi såg så sofistikerade och snygga ut - kanske. Där ska vi söka jobb. Och på alla andra ställen vi käkat på, där de fått känna på vår charm, och sett våra äventyrslystna ögon. Vi har lämnat in vårt franska CV på lite olika agenturer för jobbsökande. Verkar inte helt hopplöst att döma av bemötandet. 

Vill man komma hit och hälsa på är det inga problem. Vår etta är inte alltför trång, och skaffar vi en madrass till loftet finns ju både stjärterum och hjärterum för besökare. Mitt nya franska mobilnummer är 00 33 6 31 30 22 49. Vår nya fancy adress kommer vara 2 Rue Tournefort, 13 100 Aix en Provence, France.

När man tänker på framtiden ser man ofta ovisshet, i alla fall i mitt fall. Hundra olika tankar och önskningar. Hur ska det bli, hur ska det gå, och vart? Jag oroar mig ibland för tiden som rinner iväg, som gör mig gammal innan jag hinner åstadkomma allt det där roliga som måste hända, innan jag träffar alla de där spännande människorna, och innan jag ser alla de där fantastiska platserna. Men man får ta det ett steg i taget om något överhuvudtaget ska bli av. Så jag drog till Frankrike. Ett äventyr, tänkte jag. En god väninna, en biljett och äventyrslystnad inför att bli någorlunda-sådär-bra-i-alla-fall på franska språket, och inför det spännande livet som komma skall - väl.

Jag började med en pangpå-förkylning, den bättras sakta men säkert, och för säkerhetsskull har jag smittat Emelie. Men vi kom fram till vårt lägenhetshotell vid den bullriga motorvägen, hittade snabbt till turistbyrån, såg med stora glimmande ögon alla affärer och franska torg, alla snygga fransmän - och såklart; alla fula fransmän. På turistbyrån fick vi tusentals broschyrer om jobb, boende, vinodlingar, vandringsleder, Cézanne-museet och välkomstkataloger. Dock är vi ju inte studenter, vilket kommer lite som en överraskning för många, men oftast möts vi av positiv förvåning. Vi kan ju jobba med vad som helst, när som helst, och inget hindrar.

Vi har ringt tusen olika annonsörer för boende - på franska och tro mig, det är inte lätt att höra vad de säger med sin snabba sydfranska dialekt. Mycket pinsamma korta samtal, men vi har faktiskt tittat på vissa rum och allt är ju dyrt som sören och gärna redan uthyrt. Är man två så går det oftast inte och dessutom blir det konstigt extra dyrt där utöver.

Vi tittade på en asfin liten lägenhet på landet idag. Ett pensionärspar som hade ett litet färdiginrett bo på ovanvåningen med balkong och stor trädgård. Lite jobbigt långt bort bara. Vi trodde att vi skulle tacka ja, men bad att få lite funderingstimmar. På landsvägsbussen hem ringde någon snubbe upp Emelies nya franska mobilnummer (va? Hur fick någon Emelies nummer? Vi har ju använt min telefon nästan heela tiden). Lägenhet på hundrafjärde våningen mitt i Aix, på en gränd till huvudgatan. Billigt som satan och bara så ofattbart. "Hm.. okej vi tar det. "

Så efter andra dagen i frankrike kan vi ju briljera med att ha nya mobilnummer, soligt väder, lägenhet och ett nytt snyggt CV på franska. Här ges det inte upp i första vändan inte, men okej, vi har ju haft helt otrolig lycka, och kan ju tack och lov ett och annat ord på franska redan, så förhoppningshoppningsvis är steget till ett litet inkomstindragande jobb inte för stort. Vi ska snart sätta igång och leta PÅ RIKTIGT!

Skratt:

 "Bonne vacances" sa den där jättesnygge servitören när vi lämnade lunchrestaurangen varpå emelie svarar att "Det här är ingen semester!"

Jag frågade en man i ett korvstånd var jag kunde hitta Monoprix (som vi letat efter hela dagen från och till). Jag frågade tre gånger - han såg tom ut i blicken, och cigarren satt stabilt mellan läpparna. Ingen muntergök precis, men ny och artig som man är log jag glatt. Sen ansträngde han sig i två sekunder, lyfte fingret och pekade uppåt på Monoprix-skylten som var ungeför fem meter från mitt dumma nöt till huvud.

Nu ska vi handla lite käk - på matbutiken Casino denna gång, och förbereda oss mentalt för kontrakt-påskriften och allt det där med nyckelutbyte och så.

[f] häpp å hoj. För i Aix-en-Provence är det skoj!